Kantstolparna blixtrar förbi taktfast som basen i en rocklåt.
Endast reflexer och vägmarkeringar visar vägen framåt.
Nattens fuktiga mörker lika kompakt som en våt yllefilt.
Händerna på ratten glöder av instrumentens gröna sken.
”Driving home for Christmas” spelas och jag nynnar med.
Och så är det, snart är det jul igen.
Men ännu lyser vinterns vita täcke med sin frånvaro.
En svart blöta är vad vi får nöja oss med.
Disiga ljus ger konturer på träden, en viskning av vad som skall komma.
BAAM!
Helljuset inverterar synen, allt är vitt med tuschstrecks konturer.
Blicken söker den knappt synliga vägkanten.
Mörkersynen återkommer sakta men med vetskapen att den nollställs vid nästa möte.
Längtan efter den vita snön är intensiv, dess gnistrade luminans.
Fiende till den svarta depressionen.
Till dess färdas jag insvept i vinterns mörkaste lynne.
I väntan på nästa helljus.