Sitter helt plötsligt och störtlipar över familj och barn man ännu inte haft och antagligen inte lär hinna ha.
.. och man är i full färd med att bara gå i kras, en tappad glasruta från tredje plan.
Känner sig som en fullkomlig idiot för vem sitter och gråter så här mitt på dagen. Känner sig som om man i alla fall gett ett litet minne till barn och familj som inte lär bli till men som finns ändå inuti om inte annat så ergo sum, i mig.
Vacker poesi men det gör inte saken bättre just nu. Vacker poesi för att skapa något vackert åt en liten minnesbild inuti.
Jag önskar att jag kunde få se framtiden spelas upp innan man faktist kommit dit enligt normala skeenden och lagar.
Men lyssna på vad jag säger som om det bara vore en saga för en liten själ fortfarande skör som kanske kan finnas kvar för en vuxen själ återigen så väldigt skör. När man inser att det är du, när man inser att det är jag, och samtidigt båda två och vi och dom och många som utan att veta vad är så väldigt likadan..
.. och för ett par ögoblick så väldigt skör, så väldigt buren till trygghet mellan mor och far efter maran kommit hit men blivit skrämd iväg igen och man är så välidgt skör i mamma eller pappas famn i natt igen.
Se här, mamma ser dig du liten där, du kan somna om och känna en ny dröm vakna åt en liten, liten själ som inte vet annat än mamma, pappa och vakna där i ett mellanrum där sömn är bara en väntan på en ny dröm och en känsla av att vara trygg, och omhuldad, att vara modig och somna när man vaknat, sett att det är natt och morgonen dröjer ett tag.
Att vara både vuxen, förälder, familj och barn så väldigt önskad och så väldigt mycket mer än vad man ser i sig själv men från samma plats och samma sorts rot är till och med jag kommen från.
Det här är vad jag har att vakna upp från ofta nog för att jag inte ska vilja somna om och se en bitterhet igen så väldigt ljuv bli drömd igen.
Är dröm bara dröm eller är jag i färd med att säga farväl till ett barn jag inte ens sett men sett ändå, att stiga iväg från en flicka som ännu faktiskt har funnits än men finns ändå någonstans och som har ögon där kärlek är något man ser som om det var själ mot själ man var.
Att vakna upp och för ett par ögonblick vara så fulld av känslor att det även nu, en dag senare fortfarande inte ha försvunnit helt ut och med ett huvud fullt av drömmar drömda som vägrar låta sig sjasas av.
Vad vet jag, det bara är jag som är och varit där i ett sådan underbar misär. Sliten mellan polariteter som skakar om en och inte låter en människa vara. Önskande efter att drömma igen, samma sak, så man kan se älskade igen och önskade att om älskade som inte är.
Så var gör man när båda hälsning och farväl är giltiga svar på åtminstonde två frågor man plötsligt svarat på, inombords utan att egentligen svarat alls.
Men för mig, just nu och idag är jag mer glad över älskade som blivit sedda men inte finns. Över 30 år gammal men fortfande ibland lika skör som glas utan att det faktum att trasig eller ej är glas vackert nog att skapa själar av.
Poesi är så väldigt sällan mer än vackra ord satta i vacker rad men just nu är jag goddamn inkapabel att skriva för skönhet enbart.
Att ha en sådan här dag gör ens kreativa sida förbannad men ens intuitiva beskrivningar så väldigt, väldigt just nu, idag.
Måhända även andra än jag kan ha någon nytta eller litet mer sammanhörighet given av att läsa det här.
I alla fall, där är hur jag var, idag, just nu.
.. for what that's worth.