Alla kroppar har sin tid...
Utkämpar en evig strid,
innan de till slut får dö.
Finna ro och ta adjö.
Troget bistår de med allt,
värmer oss när det är kallt.
Finns för oss i allt vi gör,
fastän vi dem blott förstör.
Stödjer oss till livets slut
i våra dumdristiga beslut.
Även när vi gör dem illa.
Ofta helt omdömesgilla.
Jag är inget undantag.
Inget föredöme alls är jag.
Bara matat den med skit,
kroppen jag har erhållit.
Stora mängder koffein,
inhalation med nikotin...
I giftpinnar med arsenik,
som rökts upp i ren panik.
Formaldehyd och cyanid.
Massa gifter i oändlig tid...
Med kvicksilver och tjära,
har min kropp fått bära.
Och alkohol med socker
som gett kroppen chocker.
Förutom all skräpmaten
med de största attentaten!
Min trogna kropp har utstått
mer än någon förmått.
Jag har tagit den för givet
Min trotjänare i livet...
Har sällan om den pysslat,
bara skällt men aldrig lyssnat.
förrän kroppen sig sa opp...
Gick in i väggen och sa stopp!
Brist på sömn och ingen vila
trots arbetsdagar så febrila,
gjorde kroppen väldigt trött.
Som om den redan dött...
Men alla kroppar har sin tid,
tills de får nåd och slutlig frid.