I bröstkorgens korridorer finns plats för allt det mänskliga. Det fysiska som lever och fungerar tills det inte längre gör så. Där finns lite annat också som ju inte är på riktigt men det är så jag har valt att se på det. Där vilar minneskataloger sida vid sida och en del hög på hög. En del är tyngre än andra och det finns något naturligt över det. Ibland hamnar för många på platsen där man andas bäst. Om de samtidigt hamnar där blodet centralt pulserar så blir det understundom svårt att stanna kvar. Kruxet ligger i att kunna lämna när man vill och jag  har ännu inte helt lärt mig hur. Det kallar jag att vara människa.