Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

I elfte timmen (Min klimatkamp 27/12)

I dagens DN finns en text av Peter Englund. Han har tröttnat på att läsa dystopier.

Risken med dystopier, och känslan av att allt redan är för sent är att alla blir handlingsförlamade.

Han skriver:

"Jag förstår poängen med dystopierna. Och det är en viktig poäng. Samtidigt är frågan vad det är som driver oss mest och bäst: hot eller hopp? Hot och rädsla är en mäktig men mörk drivkraft. Förvisso kan den få människor att handla, men inte sällan på ett oförutsägbart, själviskt och brutalt vis. Om alls. Hoppet däremot talar till det bästa i oss. Hoppet helar. Hoppet bygger. Hoppet öppnar och lyfter."

Han har läst en bok av Christiana Figueres och Tom Rivett-Carnac. Hon har arbetat bakom kulisserna när Parisavtalet blev till, och han är brittisk miljöaktivist. Boken heter ”The future we choose”. Deras budskap är att katastrofen är möjlig att undvika, bara vi handlar, nu.

Peter Englund:

"Om jag själv skulle försöka sammanfatta vad de säger, så kräver räddningen att vi undviker allt binärt antingen eller-tänkande:

Lösningen finns ej i marknaden allena, men det finns ingen lösning utan marknaden.

Lösningen finns ej enbart i teknologin, men det finns ingen lösning utan teknologin.

Lösningen är ej enbart återförvildning, men det finns ingen lösning den förutan.

Lösningen finns ej i förändrade individuella beteenden ensamt, men det finns ingen lösning utan att vi förändrar vårt sätt att leva.

Och det som knyter ihop de olika nivåerna är givetvis politiken."


Med det i åtanke är det inte så uppmuntrande att läsa en annan artikel med rubriken Därför bryter politikerna löftet om miljön - Sverige missar målen.

För ca 20 år sedan sattes 16 olika miljömål upp. Nu visar det sig att Sverige missar 15 av 16 miljömål som skulle vara uppnådda i år.

Så varför har det misslyckats? För att det är så komplexa frågor. För att det kräver samverkan mellan många olika aktörer. För att "Vi har andra samhällsmål som ofta går stick i stäv med miljömålen och blir överordnade. Vi ska ha ständig ekonomisk tillväxt, få mer i plånboken, konsumera mer. Men det går inte att göra på samma sätt som nu om vi ska nå målen. Den insikten har aldrig riktigt sjunkit in."

Kanske är det dags nu att det sjunker in...




Övriga genrer av Aloisia VIP
Läst 194 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-12-27 20:42



Bookmark and Share


  Ulf Carlsson VIP
Ambivalensen gäller oss alla och på alla nivåer! Ansvaret ligger dock främst på individen. Efter att ha sett dokumentären om Greta står det ännu mer klart att den enskildes medvetenhet och moral är viktigast. Sedan följer kollektivets och politikens. Det hänger ihop.
Jag sympatiserar ändå med Englunds hänvisning till hoppet. Som kristen vill jag gärna tillägga "tron och kärleken". Men vem vill inte det?


2020-12-27

  Burn

Bra rubrik!

Själv har jag ju, som du säkert har märkt, en lite dystopisk känsla över hur vi människor löser det här (läs: INTE löser det här), vilket inte har att göra med att själva det tekniska eller det monetära är svårfunnet, och ej heller för att det finns andra samhällsmål (vilka svenska politiker har varit särskilt framgångsrika på att montera ner och förstöra i det här landet de senaste 35 åren), för det är inte särskilt svårt och komplicerat att få såna saker att fungera på säkra sätt. Men detta med försiktighetsprincipen är något som politiker för det mesta inte ens har hört talas om eller kanske, ännu värre, inte bryr sig ett dugg om.

Som ung jobbade jag på ett mycket konkret sätt med miljöfrågor och jag hade redan då en dystopisk framtidskänsla, vilket smått chockade en av kemisterna på kontoret som inte förstod hur jag då kunde jobba med det jag gjorde. Svaret var för mig enkelt: för att kändes bättre att göra något än att inte göra något, för att det kändes fel att bara stå och se på när det går åt helvete utan att kämpa för den planet jag älskar.

Det svåra har alltid varit samma sak: att få människor som vill ha makt (de är alldeles för många!) och som då blir politiker men som saknar riktig ledarskapsförmåga (vilket de allra, allra flesta gör) och som därför aldrig kan göra det överblickande över hela bilden som egentligen krävs.

Varför sker det aldrig att någon president eller premiärminister bjuder in världens ledare till samtal om en helhetssyn för planeten med alla delar av samhället inblandade? För att ingen klarar av att se så stort och därmed inte klarar av att kunna se lösningar och vägar fram.

Det är jättebra att det görs framsteg här och där på olika delar av miljöområdet men jag läser oerhört sällan om att ens experterna inom vetenskapen talar om övergripande kontexter. Så hur ska det då lösas? Vem/Vilka ska stå upp och tala om det med en röst som kan höras och som kan få respekt?

Det coronan visar är ju att vi människor i allmänhet har en livsfarlig låt gå-attityd och det gäller inom alla nivåer i samhället; vi rusar på med det moderna västerländska livssättet och kör järnet med det tills det brister och skiter fullständigt i alla som säger något annat - för vi "vet" ju att inget farligt sker för vi ser inget sådant när vi tittar ut genom fönstret hemma.

Det du skriver om här är det viktigaste som finns för planeten. Men tyvärr blir människor politiker oftast för att de söker en glorifierad självbild genom den maktposition de får. Få vill göra bra och riktiga förändringar som till exempel Obama (som ju inte kunde göra det på grund av att kongressen styrdes av republikanerna). Det behövs så många flera såna - och att de verkligen har möjligheten att kunna göra något.

På ett vis är det också bra med att det kommer många dystopiska berättelser; det visar att många ser hur illa det är. Det borde få politiker att reagera (om nu något verkligen kan få dem att reagera...).


2020-12-27
  > Nästa text
< Föregående

Aloisia
Aloisia VIP