Tidig natt
Långt ner i nattens
mörker bryter någon tystnad
Stora block av tystnad
Språket finns alltid
där tystnaden finns
Jag är inte rädd för tystnaden
Hur stora blocken än är
Hur mycket de än skymmer
Men att förlora mitt språk
Känna gröten i hjärnan
Bara för att kunna börja någonstans
Hur dåligt det än må vara
Typ, Tidig natt
Kanske helt okej ändå
Mörkret tar en tugga av tystnaden
Spottar ut, och där, en dikt
som börjar med
mörkrets saliv
Tidig natt, mörkrets saliv
på golvet
alldeles bredvid köksmattan
Där någon står och diskar det vita porslinet
för hand
Också det har sin betydelse
Fast inte lika självklar
Kanske i en annan kontext
All bra poesi börjar med att
någon står och diskar
Hur någon tappar en tallrik
på golvet och hur den går sönder
Och när någon ( som skulle kunna vara du eller jag)
skär sig på en porslinsskärva
när han hon ska plocka upp bitarna
från golvet
På en bit har mörkrets saliv hamnat
På en annan blodstänk
Jag slutar där, där jag borde ha börjat
Nu kommer du som läsare kanske reagera med
Vem är jag att prata om hur bra poesi inleds
och sen skriva en så rörig text
helt utan innehåll
Jag vet, denna text är inte ett exempel
på bra poesi, vill nog hellre se det
som en parantes
Kanske kan man inleda så här i stället:
Runt varje minne står nuet
som en fångvaktare
Det händer att ett minne rymmer
men det återvänder alltid
Varför?
Vad har det med tystnaden och
språket att göra?
Jag vet inte, märker bara hur jag vill hitta
ett bra slut
Knyta ihop säcken
och samtidigt avsluta med en poetisk bild
som skapar associationer och nyfikenhet
hos läsaren, som denna
Om vi är tysta ett ögonblick
kanske vi kan höra ljudet från stjärntecknen
stampa i sina Tranströmska spiltor