Vännen åklagaren, glad i mat och dryck
nyårssupé, smällare och raketer, förtrolig
i samtalet vartefter aftonen led. Åklagaren
biktade sig för officeren som var van vid
mesta, men hans bikt fick mig att skratta
och gråta, åklagaren var ledsen, men jag
peppade honom och uttryckte tänk inte
mer vad du berättat. Kollegers minne är
kort, det kommer nya dagar…

Åklagaren anförtrodde mig om en vådlig
cykeltur en sen mörk höstkväll utan lyse.
Polisbil passerar i motsatt riktning vänder
och jagar ifatt åklagaren som ökade takten
och i mörkret inte upptäckte ”betonggrisen”
i tid, for rakt in i den och över, slog i backen.

Polismannen med ficklampa sprang fram till
s.k. kallade ”trafikoffret och lät ljuskäglan lysa
upp ansiktet, kör du utan lyse ditt svin i mörker
jag rapporterar dig och bot på 600 kr blir det.

Just i detta nu utbrister polismannen, det är
ju vår åklagare för helvete. Blodigt ansikte
och med bruten handled.
De bägge polismännen fick upp åklagaren
på benen och förde honom till polisbilen
för transport till akuten.

- Självklart åklagaren blir det ingen rapport.

Detta hände en fredagskväll efter en blöt fest.
Åklagaren gruvade sig för måndagen, pliktigt
kom han till åklagarkammaren på måndagen.
Halvt inlindat huvud och gipsad underarm,
passerade in utan att se på kollegerna, tittade
ner utan en blick, men önskade god morgon.

Ingen sa något, Åklagaren låste in sig på
sitt kontor.

Några år senare ringde jag honom i ett juridiskt
ärende, dristade mig att säga är handleden läkt?
Åklagaren morrade – det pratar vi inte längre om.
Även åklagare är människor...