Ensam sitter jag i mitt lilla kök med alla ljusen tända.
Mörkret har brett ut sig utanför mitt fönster och all
belysning från gårdar och hus blir så uppenbara.
Jag älskar att sitta här vid mitt köksbord och bara vara,
njuta av allt det vackra runt mig och det vackra utanför,
men idag känns det lite extra ensamt här i mitt lilla krypin.
Du ringde mig igår och lovade att du skulle komma hit
och fira nyårsafton med mig, och jag blev så glad...
en god vän är alltid välkommen, speciellt en sån här dag.
Men i morse ringde du och sa att du inte skulle hinna,
du hade så mycket att stå i, så många andra att besöka,
och jag fick bli den som du tyckte skulle förstå bäst.
Jag vet inte om jag skall ta det som en komplimang eller
bli uppriktigt arg och ledsen över det du sagt och gjort,
men jag väljer som alltid att svälja och tiga stilla.
Men denna gången är det något som fortsätter bubbla
inom mig, en känsla jag inte kan styra riktigt som jag vill.
Den växer sig starkare varje minut, den gör min själ illa.
Jag vill inte känna så här idag eller någon annan dag,
men jag tror att vår vänskap får ett slut här och nu,
ja det är dags för ett nytt år med nya vänner och nya tag.
Du kommer nog alltid att vara en del av mitt hjärta, men jag
väljer att lägga dig längre in och ge plats för någon ny,
någon som inte väljer bort mig för någon eller något annat.
Jag skulle aldrig ha gjort så mot dig det vet du, aldrig ens
kommit på tanken att välja bort dig min vän och vapendragare
sedan många år, där vi tillsammans kämpat och övervunnit allt.
Men denna gången så känns ditt svek mer än någonsin
ett svek som i mina ögon inte går att förlåta eller glömma,
man gör inte så mot sin bästa vän, inte nu, inte någonsin.
Jag kommer att sitta här i mitt lilla krypin, ensam men ändå
tillfreds med mig själv, efter att ha tagit detta beslutet.
Nu ser jag fram emot ett nytt år med nya utmaningar.
Hummern ligger nykokt och vackert röd på bänken,
bubblet står på kylning i kylskåpet, nu väntar jag med
spänning på det kommande tolvslaget och det nya året.