Det är som att ha använt upp alla färgpennor med starka, klara, självklart tilltalande färger, och vara hänvisad till att göra det bästa av de som är kvar.
Olivgrönt, vinrött, 4 nyanser av brunt, något blaskigt gulaktigt, smutsrosa, svart, grått o.s.v. De för mörka och för ljusa. Udda färgskalor.
Och upptäcka att det går att få till något slags harmoni ändå trots allt. Det blir annorlunda, dovare, dämpat, men inte nödvändigtvis fult.
En form av lugn och stillhet.
Det kanske krävs mer ansträngning för att få ihop det.
Men det går.