Tar mig tid
Att reflektera
Över vad jag åstadkommit
I mitt, snart 49-åriga, liv.
Min peak kom redan vid 16 år
Låter kanske konstigt
Sen gick det bara utför
Och uppför och utför igen.
Jag förstörde allt
Om och om igen
Stötte bort allt bra som kom i min väg.
Vid 40 år och en total panikångest-attack
Kom en liten förklaring
Till vad en orsak kunde vara..
Bipolär.
På sätt och vis är det en förbannelse
Men även ibland en försignelse
Mitt kreativa jag
Rusar vilt och jag producerar fort.
Men i det totala skäms jag
Hatar mitt sjuka jag
Hur jag förstört och raserat så mycket
För hur min självbild ser ut.
Det gör ont
Då min hjärna varvar dygnet runt
Alla minnen
Av de jag skrämde bort.
Men jag lever, andas fritt
Någon där uppe
Såg nog till mig
Fick mig att öppna ögonen igen.
Och alla dessa förståsigpåare
Som slänger ur sig: alla mår väl piss ibland
Jo så är det
Men det ni ser som en skitsak
Kan få min hjärna att vilja ge upp..helt.

Men ändå..
Jag bär på mitt hopp.
Min tro.
Om att en dag kommer
Då jag också får finna sinnesro.
Mitt skrumpna russinhjärta
Finns faktiskt kvar
I väntan på henne
I väntan på magi, på livslust.