Käraste jag dör
spräng det blodröda blecket
avlägsna min hand ifrån rörelserna
andas bara

så akut är min vardag min käraste
min blekgula sol
är så kantstött
i fältet av strödda smulor

och jo det finns en okramad längtan efter allt
den infann sig
helt
och
hållet

medan mitt timglas tickar
jag hälsar
jag frågar
hur du mår

om någon har stannat vid dörrkarmen
vid trösklarna
vore sorgligt i sånna fall

då när du precis har övervunnit
ordens
otillräcklighet