Panoptikon
en krabbgång för fångar som i tanken kastats mot dess vassa klippor, känt köttets slamsas och måsarnas salta skratt spetsa öronen. Hårt tryckta mot dess väggar skvalpar ni fram i platonska skuggor -få inga idéer nu- kära platonska skuggor, ni är endast en utgjutning fylld av vad som kunde överleva. Tryckta mot dess väggar ska ni ska rensas bort i stundande revolutioner minns ni er egen, märker ni att endast förståelsen står fast och att köttet är som skörast där det är som hårdast. Mot dess väggar, kan ni aldrig glömma döden i sin självklarhet - som vägen droppen tar när den skapar en stalagmit ni kan spetsa era öron på. Dess väggar rinner av ryggar, skinkor handflator, bakhuven, liggsår. Väggar borde kunna beskrivas med ändlösa ord hur de karvats av ben som karvats av klor oljats i svett lyssnat till hjärtslagen, sett sprickorna i huden men det är endast en och samma reflektion som sakta tystnar.
Fri vers
av
100apor
Läst 169 gånger och applåderad av 8 personer Publicerad 2021-01-08 04:19
|
Nästa text
Föregående 100apor |