Det innersta, som inte har ett språk,
är det vi oupphörligt diktar om.
Vi missar ständigt målet, siktar om,
som skidskytten i ett förlorat åk.

Det yttersta, som också saknar tal,
försöker vi få fatt på i vår diktning.
Vi söker finna ordens rätta siktning,
de gyllne kornen, när vi språket mal.

Det som vi söker är det oerhörda.
Begrepp som lycka, ondska. kärlek, Gud
blir bara ytliga grafem och ljud.

Vi vill till innersidans yttersta bli förda.
Vi fortsätter att riva själens hud.
Att aldrig hitta målet är vår börda.