Jag släpar mitt bylte längs bergssidan. Kånkar.
Alla spår av stigen är borta nu. Allting grönt och levande passerat.
Grus och jord fördelad framför mig på marken utan mönster.
Stenar klickar mot varandra när jag trampar på dem. Ibland rasar några stycken ned för slänten.
Klick Klock.
Det blir en rytm. En musik som, inser jag, påminner om liv. Avslöjar att liv pågår. Sten mot sten, hjärta mot hjärta. bultande blod.
Jag behöver bara ta mig igenom detta
Ta mig fram. Över krönet.
Kängorna på mina fötter är alltjämt torra och hela.

Jag klarar det, kanske.

Det är ingen flykt. Nej, jag ska leverera något. Mitt bylte. Det måste levereras.

Minns en annan tid

Du vet, förr.

Då kunde jag leka med det, kasta omkring med det i luften. Passa med en kompis.

Nu är det allvar.

Allting omkring mig verkar bräckligt och skört. Jag traskar försiktigt på.
Det mörknar. Ändå oväntat hastigt.
Dalen nedanför hamnar i ett mystiskt djupt dunkel.
Över alltsammans himmel.
Miljoner stjärnor tända. Stjärnorna, tänker jag, är brinnande pilar.
Pilar jag sköt som barn. Alla mina drömmar och förhoppningar,
ännu lyser de på natthimlen.