Lördag
Arbetsveckan som varit gick fort men inte obemärkt förbi. På arbetet ska alla med fast anställning få en bonus,. Det är en bonus som jag och många med mig, som trampat samma betonggolv inte kommer se röken av. Vi som frågat efter en anställning vecka efter vecka, utan att vi blivit hörda. Trots det har vi varit tålmodiga och trogna arbetet, golvet, hoppet.
I tiden som är, med pandemi och sjukanmälningar, försöker vi ta vårt ansvar som delar av ett arbetslag och som delar av ett samhälle, att inte sprida smittan vidare. Samtidigt som bemanningsföretaget slutat boka oss veckovis och istället börjat boka oss dag för dag, på det sättet slippa de betala ut några pengar om vi blir sjuka. Vi är anställda på kontrakt som ljuger om annan huvudsaklig sysselsättning, ljuger om vår ekonomiska desperation, ljuger om vår utsatthet. Vi vågar inte lyfta det, risken finns att det inte blir några fler bokade pass om vi talar ut. I en tid där människor uppmanas till att känna efter i kroppen, lyssna och bejaka. Där samhället bygger skyddsnät så att alla människor ska ha friheten och tryggheten att vara hemma sjuka och ändå betala hyran och maten, har vi blivit fråntagna den tryggheten. Vårt skydd är tysta böner på bussen, gratis handsprit och munskydd.
Det är skrämmande med företag som i tider där solidaritet är nödvändigt gör vinster på att rycka ifrån trygghet som skulle tillhört de anställda. Företag som tjänar på att frånsäga sig allt ansvar, i jakten på vinst.