Färglösa vägar, bortom allt
hål i stövlar, helheten oförstörd
små strimmor av hår
dinglade över en liten hukande kropp

Solen var högt på skyn, liksom blå som ögonen,
blå som havet vid huset bortom allt.

En groda. De blåa sträcker sig bortom
fantasin och verkligheten känns främmande

Minnen tårar besparas för och
skratt som fortfarande ekar bland björklövens
prassel av vinden. Havet var klart och livet
skönt och härligt.