Känslor är ett komplext ämne.
Trots att jag levt rätt länge på denna jord,
Ja med mänskligt mått mätt,
inte som en sköldpadda eller ett träd,
men ändå rätt länge för att ha fått förstånd.
Trots det, så har jag ofta svårt att förstå mig själv,
hur jag reagerar och känner
under olika förhållanden och situationer.

Andra människor påpekar ofta att jag är en stark
empatisk människa, både "vanligt folk" och även
inom vissa "specialkompetensområden".
Du klarar allt, du hittar alltid en lösning,
du ger alltid av dig själv, du får tillbaks så mycket.
Många önskar de vore som du, hade dina gåvor,
var stolt klappa dig själv på axeln, du kan allt.
Men jag känner att något fattas, något viktigt.

Och jag vet vad det är, ja du läste rätt, jag vet exakt,
jag måste lära mig att säga NEJ, att prioritera
mig själv framför alla andra. Lära mig att jag inte kan
bära alla andras bekymmer på mina axlar,
och att det finns andra lösningar än mina, som är lika
bra eller kanske ännu bättre. Det mina vänner
är inte så lätt som det verkar och låter, för jag har
varit en hjälpare och problemlösare sen barnsben.

Det började när min lillebror föddes, han är sex år
yngre än mig så då kan ni räkna ut när jag startade
som hjälpare/problemlösare. Jag har förstått att jag
är duktig kanske till och med genialisk på att "ta" folk,
lösa alla deras uppstående problem och situationer,
få dem att känna sig omtyckta, omhuldade,
betydelsefulla, älskade och bekymmersfria.
Det fanns inget som jag inte kunde lösa/göra bättre.

Men någonstans på vägen hände något i mitt liv,
jag försvann, ja inte kroppsligt men själsligt och
mentalt. Jag slutade existera som Angela, utplånad
bortglömd, borttappad, vilse i det stora universum.
Jag hade tappat greppet om mitt eget liv, min själ,
utan att jag märkt det så hade jag blivit en skugga av
mig själv, bara existerande, bara fanns, konturlös,
utan att kunna se mig själv jag höll på att upplösas.

Jag fick en dag frågan från en mycket förnuftig
person jag träffat på, som efter att ha lyssnat en stund
på min något röriga livshistoria, tittade upp på mig
genom sina glasögon och sade: Jag har bara två frågor
att ställa dig, och det är dessa: Var har Angela
tagit vägen, var finns hon? Jag kan inte hitta henne
någonstans i denna din berättelse, hon saknas.
Jag tittade på henne och hade inget svar på min tunga.

Detta hade aldrig hänt tidigare, jag har alltid haft ett
svar tillbaks, vad som än hänt eller kommit upp,
men nu var jag totalt svarslös, det surrade i huvudet,
men jag kunde inte för min värld finna ett svar.
De frågorna som ställdes fick mig att totalt tappa
greppet om mig själv, de var ju så sanna, jag fanns ju
inte längre, hade utplånat mig själv, för andras väl.
Detta var som en blixt från klar himmel, en uppenbarelse.

Jag satt där på stolen och insåg att jag måste ta tillbaks
mig själv, min själ, mitt liv, min vilja, mina behov,
jag måste återfödas till den jag en gång var, en vanlig liten
flicka med blont hår, rosiga kinder, och ett skratt på lut
i varje hörn. Nu eller aldrig tänkte jag, såg kvinnan rätt
in i hennes glasögonprydda ögon och sa:
Tack, du har räddat ett liv idag, mitt liv, mitt sanna jag,
nu känner jag att det finns hopp för Angela att leva igen.

Och där mina vänner är jag idag, jag har kommit ganska
långt på vägen att säga NEJ, men det tar tid att födas på nytt
och att lära sig se sina perspektiv på andra sätt,
inse att jag faktiskt duger som jag är, att jag inte måste
vara alla andra till lags, och att jag kan sålla bort människor
i min omgivning eftersom de bara stjäl energi från mig.
Jag är lycklig att jag kommit så här långt och jag fortsätter
att arbeta med mig själv, och hör och häpna...

Angela är tillbaks!