Solstrale ... Jag skriver om en väns förlust av sin son, han drunknade endast två år gammal, nu för tjugo år sedan... Vem skulle han ha blivit?... SVARTHÅLSTJÄRNEN I FYRA AKTER
akt I vid kanten vid randen myrpors skvattram stå mosse bäddat gungfly
där ska det ske vad som aldrig någonsin får ske livets öde djupdykning
svarthålstjärnen äter nu ögonens tindrande blåhet lekfullhetens lekande kropp
akt II himlen aldrig så kristallblå molnen aldrig så kritvita... ändå så ogigenomträngligt
grånaden så gråtande grågrå markens sånger stamma tyst vila nu kom nu vila i vår famn
rest sten speglar sig i vattenytan ljus kan aldrig lysa vägen hemåt djupmörkret seglar bryskt emot
akt III svartslöjade skriket kryper fram ur dimmhöljda dunkelblå ögonparen hjärtskärande vemodsdruckenheten
fågelsången höjer sina rösters dån att våren har slagit ut i full blom nu det kan inte skölja tårarnas salta bort
mullvaden lunkar över åkerlappens ro flyttfåglarna återvänder över sjöänden tranornas rop skaldar ut att livet återgår
akt IX en äng är inte längre en äng av glädje den är en stenåker fylld av djup sorg som övertrumfat ekvationens ekvation
en sång är inte mera sång ur skönsång nu en huggkubbes vildskrikande yxhugg invid en vedtrav där en sädesärla har bo
hans ögon skulle ha tindrat så kristallblå hans skratt nått en kärestas skönhets nåd hans hjärta bultat för livets alla mirakler...
även om solen går upp finns ingen väg tillbaka livet ska trots allt fortgå min älskade vän se livet jag visar dig vägen dit
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Solstrale
Läst 397 gånger och applåderad av 18 personer Publicerad 2021-01-20 06:47
|
Nästa text
Föregående Solstrale |