aldrig var hon så fri

som under himmelens sky

och månens aura

i skogens viskande sus

där fanns det hon sökte

friheten och acceptansen

ingen som fördömde henne

inga pikar om att vara fel

här kunde hon leva fullt ut

vara naturlig i all sin nakenhet

bland människor blev hon osäker

alla outtalade regler och seder

föraktande blickar och miner

som att vara en paria

varje gång hon återvände till skogen

brast hon ut i lovsång till naturen

prisade allt levande i skogen

här kunde hon vara sig själv fullt ut

och släppa ut sin yviga svans