Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Regn

Det är morgonen efter en kväll av samtal. Inatt drömde jag att vi inte var tillsammans längre, jag minns att jag kände mig fri. Du var inte kvar när jag vaknade, bara lukten av dig i lakanen. Jag vet inte om jag ens tycker om den längre. Förut brukade jag sniffa den som en drog, din lukt i mina näsborrar, det som gjorde mig allra lyckligast.

Min kropp som rör sig med lätthet runt i lägenheten. Jag struntar i att plocka undan disken från igår, går förbi tvättställningen. Den har stått i flera dagar och väntat på att bli avklädd. Jag har gått i flera veckor och väntat på att du ska vilja kyssa mig.

Jag går in i badrummet, börjar sminka mig. Det var så länge sen sist. Jag tycker om det som växer fram i spegeln, i mina ögon. När jag är klar går jag och tar fram mina finaste kläder, klär på mig den där klänningen som du tycker är så ful. Jag tar en selfie, jag tar flera. Jag vet att du skulle hata det om du såg det, "bekräftelse" skulle du säga med en fnysning. Du ser ner på allt sånt där. Det är därför du aldrig säger något fint till mig.

Du behöver ingenting säger du, inte mina ord, mina beröringar, ingenting av det jag erbjuder dig. Du är nog en supermänniska av något slag. Du behöver inte min kärlek. Behöver ingenting av någon. Du tycker att det är avskyvärt att människor behöver något överhuvudtaget av andra människor. Ändå sliter och drar du i mig, håller mig för hårt kring min hals, försöker pressa ur mig någonting. Jag har aldrig förstått vad.

Oberörd, oberörbar. Det är så du vill se dig själv. En av de första beskrivningarna du gav av dig själv var att du är som en gås. Allting bara rinner av dig. Och det är sant. Jag bara rinner av dig. Allt jag velat ge dig har samlats som pölar kring dina fötter.

Jag släpper ut mitt långa hår, borstar igenom det, drar fingrarna igenom det. Du tycker inte om när jag har håret utsläppt, det är därför jag har haft det uppsatt i flera veckor. Väntat på att du ska vilja kyssa mig.
Jag går förbi torkställningen igen. Den står där och väntar på att bli avklädd. Den ser så sorglig ut. Ensam, längtande efter omsorg. Men att jag viker dina kläder, lägger in dem i garderoben, skyfflar in en ny omgång tvätt, kommer inte ta mig någonstans.

Jag drömde inatt att vi inte var tillsammans längre. Jag drömde att du var regn som föll över mig och samlades som pölar kring mina fötter. När molnen sprack upp kändes luften klar, jag kunde andas och räta på ryggen. Varma, mjuka händer smekte över den här kroppen som du kanske, eller kanske inte, älskade en gång. Varma, mjuka ord la sig som bomull i alla håligheter och sprickor. Och jag fick allt det där, som du tycker att jag ska klara mig utan.




Prosa (Kortnovell) av isa_stardust
Läst 270 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-01-22 13:48



Bookmark and Share


  Vind
Fint om den sorgliga ödsliga känslan att inte längre bli sedd.
2021-01-22
  > Nästa text
< Föregående

isa_stardust