Livet. Hur många startar inte en text så? Kollade på 10 år gamla filmer. Helvete så fin jag var i ansiktet då. Fast men inte sargad utan perfekt puffig på rätt ställen, på kindbenen och hakan. Näsan var mindre. Vilken jävla lyster. Hoppfullt ansikte liksom, välmående, inga röda partier utan enbart jämn ton. Riktigt snygg. Undrar om jag tyckte det då? Verkade självsäker också. Och som att jag mådde riktigt bra. Egentligen ingen stor skillnad från idag, utseendemässigt, minus lite av den naturliga lystern och puffigheten. Nu mer sargad, inte som att jag levt ett hårt liv utan som att jag är en slav under träningshysterin. Fullkomligt. Kinderna går inåt i ”rätt” ljus. Men tänker positivt. Har ändå hållit min kropp i schack sedan dess. Det är inte illa pinkat. De flesta faller nog ner i matträskets raviner, samhällets snabbmat och Instagram-tittande. Inte för att det gör dem sämre än mig. Tvärtom tänker jag att jag kanske vore lyckligare om jag gjorde likadant. Fast ändå inte.

Funderar på att byta jobb. Hörde om någon som börjat med meditation och insåg tack vare det att han inte ville vara högsta chefen utan knegare. Kände hopp och att ”sådan är ju jag”. Så jävla skönt. Skita i allt. Ha pengar så man klarar sig och ha tid att vara ute i den vackra natur som omringar mig. Fy fan. Jaga pengar är inte min grej. Något jag insett allt mer på senare. Kan bli så jävla bitter och illa till mods när det är tal om lön. Tycker att jag tjänar för lite. Och jag tjänar minst av de med min titel på jobbet. Men, behöver jag mer pengar? Svar nej. I sanningens namn kan jag spara en rejäl hacka varje månad, mer än de flesta, för att jag har låga utgifter. Och jag har en bra lön. Behöver absolut inte högre. Hade klarat mig på mindre. Mycket mindre. Vill värdesätta det jag har och värdesätta den tjänst jag har på så sätt att den låter mig ha mycket tid över till annat, till fritid, att vara ute i naturen, kunna planera eller inte planera mina timmar som jag vill. Det är rikedom för mig. Blir nästan gråtmild. Blir gråtmild.

Så. Livsstatus. Underhåller min kropp frenetiskt (lite - eller lite mer än lite frenetiskt). Funderar på att byta karriär till något enklare. Inte för att jag inte är smart nog för mitt nuvarande jobb men för att jag egentligen inte mår så jävla bra av det. Förlikar mig med min lön, inser faktum, den är jävligt bra och jag är inte i behov av att den höjs. Kanske snarare sänks för att få perspektiv, få kämpa lite. Lever ett snuskigt priviligierat liv. Jag har ändrats.

Har inte ens nämnt min pojkvän. Vet inte varför. Han är sanslöst mjuk och behaglig att ha i mitt liv. Känner mig väl lite vilsen som vanligt. Kommit in i olika livsbanor som inte känts som ”jag”. Vet inte vad som är ”jag”. Funderar till och från på att avsäga mig det vitala för att se vad som händer. Tycker själv såna typer är jobbiga, som krånglar och är konstiga och gör okonventionella saker, men är likadan själv, är förmodligen därför. Är inte rädd för särskilt mycket. Är väl därför det inte skrämmer mig att till exempel säga upp mig utan att ha ett annat jobb på gång. Men det är nog för att jag är privilegierad, vet att jag har ett skyddsnät som väldigt mjukt fångar upp min bortskämda och naiva kropp om jag faller. Det är helt sant. Jag tänker inte argumentera emot det.

Jag är inte ens kunglig eller adlig. Men jag har det så sanslöst bra. Vilket jävla liv. Många hade velat ha det, inklusive innehavaren av det. Kunde inte vara mer nöjd. Vet inte varför jag är så jävla missnöjd? Bara korta stunder är jag nöjd utan att låtsas. Helt otroligt. Mediterar, fy fan vad det är skönt. Älskar att ligga still och sluta ögonen. Lyssna till en röst och göra det jag blir tillsagd. Har alltid uppskattat att lägga mig ned i naturen och bara lyssna. Blir så avslappnad. Bara vara där med kroppen. Frisk luft och upplyftande tankar. Vet inte vad det är, varför det är så fantastiskt. Någon gång per år gör jag det, minst. Försöker att inte tänka på vad jag måste hem till. Det är alltid oviktigt, om det inte är viktigt förstås. Och viktigt är familjen. När familjen behöver mig vill jag välja den. Utan den känns naturen ändå ensam.