Solen häller ut sina strålar
över vassen nere vid sjön
Där råder en uppsluppen stämning
som firar man något

Ett och annat träd
skulle nog vilja vara med
Men hur skulle det se ut?

Björkens karta har ritats om
Jag hittar inte var jag
befinner mig
Grenarna som ett gatunät
där gatorna saknar namn

Jag doppar blicken
i himlens grunda blå
Tänker att en dag ska jag i
med hela kroppen

Jag kommer att tänka på en diktrad:

Jag tar mina simtag ut
i dina tankar

Vet inte om jag skrivit den själv
eller läst den någonstans
men jag gillar den på något sätt

En annan tanke som hela tiden
återkommer är:

När slutar en människa
vara människa?

Jag märker
hur jag klamrar mig fast vid språket
som vid en livboj
Vad händer om jag släpper taget?
Om jag glömt bort hur man simmar
Om det inte finns en karta
Vad gör jag då?

Om jag inte längre är människa
Vad är jag då?