En dag på lokaltåget satt Marie som vanligt försjunken i sin egen värld och såg ut genom fönstret hur landskapet utanför tog sig ut där och då. Plötsligt hörde hon en röst som lät precis som om den talade med någon i mobiltelefonen. Marie kunde bara höra ena änden, men samtalet verkade lovande. Den talande verkade inte stort bry sig om ifall hon hördes bort till Kanada eller så, allra minst. Utan svårighet, där hon satt väl bara någon meter ifrån, bubblade människan på om litet av varje och då det blev tyst ibland hörde förmodligen människan på sin vän i andra änden. Plötsligt verkade samtalet bli en smula intressant också. Näst intill som tomma talstreck, står här för det lätt ohörbara svaret från andra änden. En del av samtalet lät ungefär som följer.
- Du sorgliga ursäkt för en människa.
- Bla bla bla.
- Menar du verkligen att du...?
- Bla bla bla.
- Det menar du inte?
- Bla bla bla.
- Det menar du väl ändå inte...?
- Bla bla bla.
- Jaså.
- Bla bla bla.
- På det viset.
- Bla bla bla.
- Men, du får väl stå på dig.
Någon sorts råg i ryggen har du väl änd...
- Bla bla bla.
- På så sätt.
- Bla bla bla.
- Och då bara vek du ned dig?
- Bla bla bla.
- Jag säger då det.
- Bla bla bla.
- Hur länge har vi varit vänner nu?
- Bla bla bla.
- I snart fyra år, och ändå har du inte lärt dig någonting?
- Bla bla bla.
- Stackars dig, du är då blåögd så det...
- Bla bla bla.
- Jaha.
- Bla bla bla.
- Men...
- Bla bla bla.
Sedan höll Marie på att missa sin hållplats, men i sista stund fann och skyndade av. Hon skulle ju ändå byta där och sedan hade hon ungefär tre timmar kvar att vänta på sin tur i väntrummet. Hon tyckte om att komma i tid och det gjorde hon redan på 'den gamla goda tiden'.