...är hur en författare av en bok, som dessutom
är översatt till svenska från ett annat språk.
Exempelvis amerikansk engelska, kan begå ett
sådant urbota misstag som att låta 'hjälten' gå in
i fel skoaffär?
Skoaffären hade uppgivits ligga på gator vilka
ligga på norr, medan hjälten går in i en skoaffär
i någon av de södra stadsdelarna. I svensk över-
sättning och i det här fallet med Stockholm som
exempel.
Placera i boken en skoaffär i korsningen av omtalade
Regeringsgatan-Hamngatan å ena sidan, där det är
meningen att händelser av vital betydelse skall som
inträffa. Sedan låta dem utspela sig i hörnet av väl
Folkungagatan
och Götgatan. Det kan verkligen få en läsare att en
smula grubbla. Några problem en författare av en
bok kan ha, det är att låta 'trådar' få korsa varandra
litet här och där, ha med litet för mycket människor
i boken,
litet för spridda händelser. Det är meningen att
få en smula spänning och vidd i en handling, den
skall gärna få ta sig från litet olika periferi in mot
själva epicentrum av den där som riktigt väntade
samt nog
'stora och viktiga' händelsen. Frågan kan vara
förstås det som brukar ha sin lösning i 'tryckfel',
att översättaren förväxlat 'vår bil' med 'vår i luften'
eller liknande eller att ursprungsförfattare, likt
föreställningen
att en del skapare, exempelvis målare av tavlor,
gör 'bättre ifrån sig' under rus. Då inspirationen
skulle kunna tänkas vara 'på topp'. Tyvärr kan det
vara nog så svårt att hålla reda på 'saker och ting',
redan något före
en eventuell berusning. Så även om ett eller annat
rus frigör delar av hjärnan. De brukar behöva något
av ordning efter kaosteorier av olika slag. Även om
jag som läsare av texter, borde kunna ha en viss väl
förståelse för
problem som kan uppstå, eftersom jag själv inte är
riktigt redig i huvudet stundom. Om jag är rusig av
åtrå, förälskad eller bara har begär efter mat och
dryck, efter en 'fullmatad arbetsdag i saltgruvan...'
händer det att
jag blir något förbryllad om sättaren 'gjort något fel'
eller inte ens reagerat över att en exempelvis sådan
där tevebilaga gäller från en dag i augusti till en dag
i juli. En läsare kan ju tänkas reagera över att 'mera
verkligheten'
har sin brister stundom. Förmodligen för att även
om en idé är nog så bra 'på papperet', den ofta nog
skall handhas och utföras av människor. Det vet du
kanske hur just människor kan vara? Det förvånar
stundom en Gertrud
eller kanske Gösta, Folke eller Fia, alldeles oavsett
om en låda med pussel, saknar en bit. Vilken skall
täcka det där hålet någonstans i mitten av bilden,
eller om biten bara verkar vara försvunnen, men
sedan återfinns
på golvet under bordet. Så nu vet du, den allra sista
biten i pusslet, den finns någonstans precis utom
räckhåll bara. Fast det verkar inte just som omfatta
handlingen i manus till pjäsen, boken, filmen eller
kanske
'mera verkligheten'. I en bok är en Mercedes plötsligt
istället en Volkswagen, ett varuhus plötsligt en skoaffär.
Där är en bank plötsligt ett garage, en adress till en
port i ett bostadshus plötsligt en rivningstomt och så
vidare i all oländighet.
Skulle du alls ha skrivit texten om du ej så där häftigt
blivit förälskad i något eller någon och bara 'måste ha'
den eller det, för att kunna som komma ner på jorden
igen och bli något så när möjlig att vidtala om något
alls, vad som helst?
(Om bilden, den är tagen med egen digital kamera och
händelsen har nog ett visst historiskt värde, bara något
mindre i magnitud än vissa händelser under ett eller
annat krig för nu så där länge sedan.
Omtalat mest på film, i böcker, om strategisk historia)