Genom månljus och dimslöjor hon vandrat
känner nattluft mot hud och mot själ
känner ångest och oro förbytas
mot vemod som styrka såväl

En dag, en natt, en evighet lång
stigen är slingrig och smal
sveper en slinga från ansiktet bort
funderar på de två val

Det ena att fortsätta vandra i sorg
med tårarna brännande nära
att tänka och känna ett stort svart hål
att fortsätta sorgen bära

Det andra att vandra med lättare steg
med siktet inställt på ljus
att blicka framåt, välja den väg
som drar lugn och ro till hennes hus

Man har sina bördor att bära förstås
och fast man dem inte kan glömma
djupt in i hjärtats hemliga vrå
kan man dem varsamt gömma

En del av själen, en del av dig
men ändå i en avlägsen tid
vill blicka framåt, söka ett ljus
byta oro mot frid