Förlorad i dagar som gick vilse är min tid en labyrint som äter sig själv - inga ord att läka såren från ett kristalliserande uppbrott och flykt från jaget. Besatt av flykten och drömmar - som mousserande vin; förälskad i glömskans omhändertagande morfinsömn - förvandlas lidandet till en målning dagar i brand som släcktes i penseldrag i virvlar fria som vårens fåglar; en oas inombords till vaggvisan av dansande koraller; dödsögonblickets förföriska cinema förevigt ung förevigt vacker förevigt omsluten i sig själv - statyn som är livet självt och allt rinner ut i skärvor där helheten syns i varje liten del.