Den unga flickan, åtminstone ännu ung i sinnet,
står på pass i ett hörn av gymnasiets ena hus.
Hon iakttar från visst håll en gosse, för vilken
hon hyser en uppsättning känslor. Hon bara 'är'

och bara 'finns'. Få andra saker eller händelser
är av betydelse. Hon står som möjligt nonchalant
lutad med läderjackans ryggstycke mot en vägg
av rött tegel. Ena benet är som vikt vid knäleden

och draget upp en smula, som för att söka extra
stöd av foten i skon. Den har i sin tur kontakt
med väggen. Hon har armarna i kors och ger
intryck av att 'ha all tid i världen'. Ändå är hon

litet nervös inombords. Visst är väl det där som
känns litet som en symaskinsnål, i en smula väl
rask takt, en signal för en lätt oro? Hon är förälskad
och föremålet för hennes ömma låga är en gosse

en bit bort. Skolgården är belyst av solen, himlen
har några vita moln och det är en fin dag i mitten
av september. Snart skall det bli en smula dragigt
av mera kyligt slag, men ännu verkar något av

sommar dröja sig som tveksam kvar i luften. Det
är en sorts höstmånad väl, och ändå är det som
svårt att veta riktigt vad som är vad, av årstider
numera, de kan sluta plötsligt eller kanske inte.





(Texten är som du ser, skriven mitt i natten,
eller kanske tidigt om morgonen. Den blev till
efter att jag läst något som 'kerstin skriver' väl
som nyligen lagt ut.)