när man lever med komplex ptsd så blir till exempel all form av kritik riktad som ett hot. för den som inte har komplex ptsd så kan man ta kritik kanske även om man är en känslomässig person men med en som lever med komplex ptsd så blir man ledsen och på sin vakt om man blir tillsagd den form av kritik uppfattar man då som ett hot. om någon höjer rösten mot en blir alla nog lite på sin vakt men man reagerar på ett speciellt sätt när man har komplex ptsd. vissa blir aggressiva, vissa blir inåtvända, vissa blir ledsna alltesammans har samma reaktion: man uppfattar allt denna kritik som ett hot. känslor fungerar på ett speciellt sätt. när man är i själva traumat så stänger man av och överlever, det är först när du hamnar på en trygg plats eller en lugn plats som allt öppnas och allting kommer tillbaka. denna ptsd kan utlösas på många olika sätt och vid olika tillfällen. så fort du känner dig hemma undermedvetet och något hotfullt händer som ptsd kan utlösas. lever man med tex med komplex ptsd blir allting 10 gånger värre. man skapar sig en osynlig identitet som blir ens både dissfunktionella och ens villfarelse och illusion, på engelska heter det enklarare förstått delusion. man blir ens ptsd, den formar något sällsynt, enklarare förklarat delusion fast på en helt annan nivå inte samma sak som illusion. man blir dissociativ enkelt sagt.
jag lever med kroniskt komplex PTSD, och denna är som en osynlig besvärjelse som utlöses vid helt udda tillfällen och kan utlösas vid helt normala tilfällen även.

det är i dom stunerna då man känner sitt inre och den glädjen som man känner som utlöses som är ens verkliga jag. ja ghar funnit min glädje i romantiken och i kärleken för poesi. något som aldrig kan dö är ens längtan efter ett liv i kärlek och glädje.