Jag som en gång stod förvirrad där i livet

invid en sorts avgrund utav några svar

med en desperat längtan efter förändring

detta var nog den sista chansen som fanns kvar

att se den nya tiden enbart som ett verktyg

som till sist kunde ge alla frågorna ett svar

då när min egen misstro vuxit sig så stark

kring denne märklige person som jag då var

men alla mina tankar som där virvlade

djupt inne i min hjärnas mörka rum

de blev också allt tyngre dag för dag

och där i stunden gjorde de mig stum

men jag såg att det räckte och blev över

ja då var det dags att ta ett steg i taget

att försöka ge mig själv en andra chans

och jag ville försöka att rensa överjaget

att göra en märklig resa i mitt inre

där jag desperat nu letade efter hopp

men ibland så tog man ett steg tillbaka

för man hade en svag och sargad kropp

när jag sen vände mig i dörren till mitt hem

där jag för alltid begravt allt det jag gömt

jag gick min väg rakryggad men ändå otrygg

mot den framtid som jag alltid hade fördömt

nej jag visste absolut inget om mitt mål

där på min skakiga färd mot framtiden

jag hade endast en sorts skapad illusion

för jag hade alltid levt isolerat där i samtiden

en samtid som hade tett sig så förvirrande

och så fantastiskt destruktiv för individen

sällan hade en verklighet uppfattats så trasig

där när min verklighetsbild var helt förvriden

så för att till sist kunna bryta dessa rutiner

från detta liv som då så trasigt var

en sorts skamfull och känslosam historia

blev det enda som för mig fanns kvar

men jag skulle nog hitta fram till målet

med hjälp av det lilla modet som fanns kvar

då när äntligen färden tog sin början

mot alla de nya förväntningar jag på livet bar 

så när jag äntligen tog det allra första steget

för att se vart mina tvivels resa nu mig bär

då såg jag faktiskt ändå målet där långt i fjärran

men min resa tillbaka till livet …den började  just där

Copyright © AndLou