Att vissa människors sorgearbete
över en älskades död,
blir till en historisk epok i den
lyriska romantiken där Alphonse
De Lamartine (1790-1869) som den
1:e franske romantiker framträdde
med sin "Meditations poetiques"
(1820) förandligar sinnebilden
av den lidande poetens läkeprocess.

Som dess trauma även antogs vara
näring till poetens tillblivelse, blev
den fulländad i sin genre när även
hans enda barn Julia De Lamartine
(1822-1832) avled i tuberkulos.

Det är inte alla förunnat förmågan,
att genom poesins hantverk kunna
hantera sina trauman,
utan att förneka dem,
vilket förädlar dess lyriska halt,
av mänsklighet, i vars offer ibland
kan vara outhärdliga.

*