Jag stod vid stupet av ett stort berg nära kanten och beundrade den fantastiska utsikten. En man kom fram bakom mig.
-tänker du hoppa sade han.
-javisst följer du med sade jag på skämt. Jag vände mig om och såg en
mager man i svart kåpa.
Jag tog ett steg närmare kanten och tittade ner.
Det såg otäckt ut och jag försökte ta ett steg tillbaka men han hade ställt sig i vägen. Jag kunde inte backa.
-jag kan följa med dig sade han.
-jag har inte tänkt hoppa sade jag, ville bara se om du tänkte hoppa.
Det hela hade spårat ur och kändes mycket obehagligt.

Där stod jag på kanten av stupet en hårsmån från döden,
tittade mig omkring men såg inte en människa.
Konstigt, när jag kom upp var det många människor
som ville beundra utsikten.
-det är ju inga människor kvar här sade jag, det var ju fullt för en stund sedan.
-jag bad dom att gå hem svarade han.
Nu började jag bli riktigt rädd.
Är det en galning? jag tänkte febrilt, vad jag skall jag ta mig till.
Det börjar bli kallt sade jag, bäst att vi går härifrån.
Han tittade på mig med kalla grå ögon men sade inget.
Vem är du egentligen frågade jag men fick inget svar och började fundera på hur jag med en snabb rörelse skulle kunna komma runt honom.
Jag fann det ytterst riskabelt och började darra av köld och skräck.

Kanske kunde jag sätta mig ner, då minskade ju risken att ramla ner.
Som det nu var så kunde han hur lätt som helst knuffa ner mig.
Det fanns inga människor alla var försvunna det hade blivit sent på dagen.
Om han knuffade ner mig så skulle alla tro att jag hade gått för nära kanten och ramlat ner. Jag försökte sätta mig ner, men han förstod mina avsikter.
"Försök inte" sade han och kom närmare. Det gjorde det omöjligt för mig att sätta mig ner.

Om jag kastar mig bakåt med full kraft så kanske det går tänkte jag.
Men det var som han läste mina tankar, "försök inte" sade han med skrovlig röst, "vi kommer bägge ramla ner, men det är väl det du vill".
Det började mörkna och jag började frysa förskräckligt.
Jag började bli desperat, måste göra något annars fanns det risk att ramla ner av pur utmattning .
Bestämde mig slutligen för att kasta mig bakåt med full kraft.
Han såg ju ganska klen och liten ut.
Jag samlade alla mina krafter och kastade mig bakåt med full kraft,
landade på rygg på berget. Det gjorde förskräckligt ont.
Mannen bakom mig var försvunnen, jag reste mig sakta och försiktigt
skakade i hela kroppen och tittade mig omkring, han syntes ingenstans.

Sakta gick jag ned för stigen från berget darrande i hela kroppen.
Efter en halv timme v ar jag nere i stugan, mina kompisar tittade på mig.
Vad tusan har du varit? ingen hade tydligen saknat mig.
Jag berättade vad som hänt, de tittade misstroget på mig.
Vi såg ingen man med svart kåpa, du har drömt det hela.
Jag protesterade men började tvivla, var det något jag hade drömt?

Ett halvt år senare läste jag i tidningen att ett de hade hittat liket efter en man i snön nedanför berget. Han hade identifierats som en som rymt från det närliggande hospitalet.