sonetter var ju ändå rätt mossiga, när konsten mest är som en gammal vittrande skulptur från en övergiven tid som någon försöker ge liv genom att ge den lite läppstift och stätta på den en glittrig peruk, vissa människor förmår inte slita sig loss från den traditionella formens fjättrar, men jag hyser en slags motsägelsefull ömhet för den här typen av människor, de går av och an som anakronistiska och vilsna kreatur i platthetens lyckta burar, det finns en omedvetenhet som är rörande, och nästan fin, som om världen bara kunde betraktas genom en enda lins, som om kalejdoskopets omvälvande dans av olika världar var för dem något som låg bortom blickfånget, kanske är cykloperna förvisade till en tillvaro som är mer behagfull och självklar, och man undrar vilka själar som stjärnorna "egentligen hava förbarmande med" för att utrycka sig så mossigt det bara går.