Jag fick en uppenbarelse vid läsplattans vita sken! ... Orden surrade runt lyktan som nattfjärilar... Blev tvungen att fånga dem så att jag skulle kunna släcka, och schasa ut fjärilarna,,orden,, så jag skulle få någon nattro... De sparsmakade var inget för en vilde... Maningen kändes för stor... Och drivet var för starkt... Att hålla tillbaka skulle krossa och lämna det inre i en sprängd ljudvall... Ofräscha uppväxtmiljöer gestaltade sig framför mig...

Ödehusens gäster de oinbjudna i samhället flaggade... Det är upptaget här... Vid husknuten kunde ses en uppochnedvänd kaffekopp eller kastrull... Det betydde att här är upptaget, och här finns ingen plats... Inget husrum och ingen mat... Men tillika kunde vi utomstående veta att det fattades den oinbjudne samhällsutstötte mat och vatten... Med en uppochnedvänd kopp eller kastrull, som flaggad tomt krus...

Jag sprang hem för att hämta ljusstumpar, russin, lite havregryn, vatten, några skedar smör och sylt... Sedan sprang jag tillbaka och fyllde kastrullen... Och knackade på dörren för att sedan gömma mig i buskarna... Jag ville ju veta vem som nu hade bosatt sig i "mitt" favoritställe... Denna plats var min lekplats undanskymd från min plågoande till storebror... 

Skrikande dörr öppnades snabbt... En smal spenslig kropp for ut ryckte åt sig den fyllda kastrullen med mat... Kollade snabbt att kusten var klar för att lika snabbt dra sig in igen... Då smög jag upp på trappan... Satte mig där för att vänta men kom på att ett stormkök det skulle jag springa hem och hämta... Gjorde slag i saken och for kvickt iväg... Efter tio minuter var jag tillbaka... Nu knackade jag på med spritkök och bränsle i en flaska under armen... Hon, ... , hon? öppnade och kollade skeptiskt på mig... Jag sträckte fram min gåva... Hon skärskådade mig uppifrån och ned... Kom in! sade hon mjukt och kollade så att ingen såg att hon släppte in mig... Jag kokade gröten och gjorde te åt henne... Vi språkade lite om livets vedermödor...

Varför jag ville hjälpa?... Jag ville inte hjälpa... Jag ville ha koll på min lekplats!... Hon skrattade åt mitt åttaåriga ansikte, mitt grin som hon kallade det... Tror du att det sitter i ditt grin snorunge!?... Vad menar du?... Ja att bara för du ser oskyldig och söt ut skulle  jag inte tycka illa vara att du lägger dig i... Jag lägger mig inte i, det är du som gör, sade jag sårat... Du leker här va? hon var mildare i rösten... Kunde se under min lugg, dölja mina ögon, att jag grät av ilska... Du ska veta att det här huset har jag, det är jag som har det! förkunnade jag beskt... Ditt hus!? hon lade bak huvudet och skrattade högt och upprepade det... Ja det är mitt hus... Nu spände hon ögonen i mig, Du kan jag få låna vinden i alla fall?... Okej!... Min kropp darrade av förödmjukelsen, men jag samlade mig... Hon ville ju ändå fördela ytan med mig...

Du ungen? sa hon sådär kärleksfullt, du tar väl inte illa upp, va?... Nej, men min bror kör hela tiden med mig och det här är enda stället han inte är på... Här har jag min fristad! Fattar du!?... Hon släntrade upp till vinden, vände om i trappan, slängde ett vänligt öga och ett leende for ut över hennes magra "grin"... Jag ska hämta gamla sängkläder åt dig, mamma har lagt av, Du behöver dem, det är vinter nu!... Hon ropade åt mig när jag var på väg ut... Maria! Jag heter Maria! Vad heter du?... Jag avvaktade en sekund, valde ett eget, nytt namn... Britt! Jag heter Britt! Men kalla mig Biten! För jag är så vit som en sockerbit, vit och söt, tillade jag... Hon hördes skratta!... Det var enda och sista gången jag såg henne...

En känsla nådde mig under min uppväxt efter denna upplevelse... Det blev som manikyr av ord i meningar... Jag skulpterade likt manikyr och beskrev olika scenario om vart hon sedan tagit vägen... Jag klippte ihop och drog ifrån... Orden som hon sagt mig blev som nagelbitande skräckisar... Kunde hon ha slukats av husets vålnad... Eller kanske hon mördats av en föredetta make... Kanske hon blivit tagen av utomjordingar... Ja alla idéer var ju förstås ett barns fantasi...

Men en natt drömde jag att hon kom och hälsade på... Efter den drömmen upphörde rädslan över vad som skett med henne... Jag försonades med att hon nu endast var ett inlemmat minne av en främling som kom att bli ett med mig... Huset förblev min fristad... Min storebror var rädd för vålnader så jag valde att berätta om hennes närvaro och frånvaro... Han vågade sig aldrig dit efter det och jag fick ha mitt "hemliga ställe"... Där blev jag mig själv fri!... Jag är säker på att hon alltid är med mig... Och att jag alltid är med henne...