Igår kväll, när jag, mina vänner och deras barn var ute och spelade fotboll så hände något. Min väns dotter, Alice, blev arg och sprang mot en bilväg som låg bredvid fotbollsplanen. I samma sekund som hon började springa så dök en bil upp lite längre bort på gatan. Den var på väg åt samma håll som hennes små trotsiga och ilskna femåriga ben. "Alice!", skrek jag och de andra vuxna nästan i kör. Scenariot jag målade upp i huvudet var hemskt. En liten flicka med svart, långt och vackert krulligt hår som helt utan förvarning sprang ut framför de parkerade bilarna som stod i en rad längs gatan. Med en sådan tajming som bara djävulen kan orkestrera, skulle hon hamna rakt framför den ovetande bilisten. Denne skulle inte ha en chans att bromsa, tajmingen var alldeles för bra. Hennes späda korta kropp hade inte flugit upp på motorhuven, hon hade blivit träffad i huvudhöjd och hamnat under bilen.
Jag började springa, jag gick från noll till max på en millisekund. Musklerna i min vältränade kropp spände sig och formerade sig till en mördare och en livräddare på samma gång. Jag kastade en blick på den gråa bilen som kom åt vårt håll, inte fort, men tillräckligt fort för att kunna döda ett barn. Den första instinkten var att springa rakt fram, ut mellan de parkerade bilarna för att själv bli träffad av bilen innan den nådde henne. Men jag var för långsam, jag hade inte ens hunnit springa in i sidan på bilen.

Mina steg styrde efter Alice istället. Jag trodde att jag skulle hinna ikapp henne innan hon nådde vägen. Åtminstone hoppades jag att bilisten skulle se min lite längre kropp komma springandes och förstå att något inte stod rätt till. Varför jag inte skrek var för att bilisten inte skulle bli chockad och fokusera på mig istället för på vägen. Svetten sprutade, min puls var i trehundraåttio och vad jag såg framför mig var en förestående katastrof med dödlig utgång. Jag knappade in på henne. Jag var bara fem meter bakom, men det var också bara fem meter mellan henne och vägen. 'Jag kommer inte hinna', minns jag att jag tänkte. Mitt hopp - att bilisten skulle se mig och sakta ned - var som den fattiges önskan efter pengar; lönlöst. Föraren hade inte tagit någon som helst notis om mig. En sekund kvar till katastrof. En sekund kvar till krossade familjer och förstörda livsöden. 'Jag hinner inte', upprepade jag inom mig, 'jag hinner inte'.
Två små barnsteg ifrån den nu förbiswishande bilen stannade hon. Hon fucking stannade!
Sedan vände hon sig om och tittade på mig. Ljuset från en gatlampa lyste upp hennes annars så mjuka och glada ansikte, som nu var format till en grimas där hon knep ihop sina läppar och näsa. Det var ett sånt där fult och överdrivet teatraliskt ilsket uttryck som bara barn kan ha. Vad jag inte reflekterade över då, var att jag hade varit beredd att skada mig själv allvarligt och till och med dö för den här flickan. Det fanns inte ens en fundering, det var självklart trots att vi bara träffats fem gånger. Jag tror att det var förbannelsen och välsignelsen som det innebär att vara en man som gjorde det. Den som gör män till hämndlystna mördare men också till hjältar och världsledare. Den som gör suicidtalen bland män mycket högre än för kvinnor, men även medelinkomsten. Det var det manliga ansvaret och hedern. Jag tittade tillbaka på den buttra lilla flickan och kände hur de gröna sjöar som annars alltid låg stilla i mina ögon började röra på sig av tacksamhet. Tacksamhet till livet, till kärleken och till Gud.