En dag ska vi välkomna ordlösheten
känslan som inte längre känner;
glaciala sprickor

flodbädd
näver
små silvervita nematoder

allt det som aldrig varit mer
än en ömtålig översättning
av det första, sjunkna språket

det här är inte en plats för tillbedjan
inte ett monument över utdöda gudar

det här är rasslandet av stockrosor
i en ovant vårljum vind
tassar mot sprucken asfalt

det är en konst att lämna slutet obesvarat
att bära ett regn i sin hand
utan att dricka en droppe