Den treögda hemligheten.
Hon vilar i mina händer.
Som en brännmanet
hon fläker ut sig.
Som den diva hon är.
Men när mörkret.
Men när ensamheten.
Men när ångesten.
Då lyxen så långt bort.
Så långt bort.
Då är det enda.
Fokus.
Andning.
Distrahera.
Men visst känns det.
Att bära brännmanet av kristall.
Måste vara som att skrida fram
med livet i sina händer.
Jag viskar tyst till henne.
Var inte rädd. Var inte rädd.
För rädslornas palats byggs iallafall.
De har ingen uppfostran.
De har inga känslor.
De har ingen ånger.
Ändå hon får höra min röst som
skär igenom tystnaden.
Men nu när ångesten släppt.
Då ensamheten blivit tvåsamhet.
Ute det börjat ljusna.
Som den diva hon är hon fläker ut sig.
Som den brännmanet hon är.
Hon vilar i mina händer.
Den treögda hemligheten.