Stål
omständigheternas riktlinjer
dikterar min tillvaro
livet är som ett långsamt
självmord
sekunderna tickar undan
kan inte på egen hand
förflytta tankarna från
mörkrets krater
söker dina ögon
din livfulla blick
i mina tankar
den trygga värmen
från din famn
det är det jag minns
när jag står på kanten
av detta stup
tillvaron blir så lätt
ett fängelse
det behövs inga galler
hjälplöshet ångest smärta
blir till murar
hade du varit här
hade du sagt att vi
kan falla tillsammans
om vi måste
falla
det är kärlekens natur
att vilja leva
och dö
som en och samma
varje minut
varje sekund
med varandra
det finns inget däremellan
kärlek är mer svart och vitt
än något annat
vi kan inte se
vad som väntar
men en dag kommer
marken att dras undan
för våra fötter
jag ber dig
fall då med mig
när det är dags
P.G 20210209