Hennes ögon,
stora som rådjurs
däri finns ingen flyktinstinkt
så graciös, en konståkerska och Stockholm är hennes skridskorink
hoppingivande som kvittret från vårens första återvändande bofink
jag är som en uppfiskad abborre i en hink
jag hade varit en molotov cocktail ifall jag var en drink

hennes rörelser är alltid så koordinerade
och hennes byrålådor är alltid organiserade
hennes tandrader är inte perfekta
men hennes leende skiner äkta
bakom läppar som rosenknoppar
och i hennes hår finns inga kluvna toppar
så vad gör det?


hennes naglar är målade i rött och perfekt ovala
hennes händer är inte kalla som mina, utan behagligt svala
ingen ryggar tillbaka av beröringen från hennes fingertoppar
ingen ser på henne med ögonen fulla av besvikelse och saltdroppar
jag är en martyr, så för henne skulle jag hoppa
fast jag är höjdrädd hade jag när som helst varit beredd att kasta min kropp utifrån alla toppar
kommer aldrig kunna berätta det för henne men fortsätter väl att hoppas
på att se föreningen av våra astralkroppar.