Det gör så ont.

Trots all tid förfluten, trots att du inte är här, trots att du inte kommer tillbaka till min famn.

Trots allt detta så tänker jag på dig, drömmer om dig,

Bryr mig om dig.

Vill vara din igen.

Trots att du sårade mig och låter mig blöda ut.

Trots att jag är obetydlig i din värld, inte ens ett kapitel, inte ens ett fingeravtryck på en bläddrande sida.

Endast ett ljusstop på vägen.

Om det kan vara så, om livet kan vara så orättvist och skrattretande, orimligt och löjligt,

Kan lika gärna solen försvinna, berg kan och hav kan förflyttas och månen kan komma ner till jorden.

När livet kan håna mig så, du befinner dig någonstans i samma värld i samma tid som mig fast med någon annan,

I dennes famn, kysser dennes läppar och viskar samma lögner fast i deras öra.

Hur kan jag tro eller lita på någonting i denna värld när jag hade fel om det verkligaste jag har känt i mitt liv.

Det gör så ont att veta att jag kan försvinna och du inte skulle sörja mig ens under en kort sekund, när jag har fällt så många tårar över dig.

Känslan att människan du vill älska och göra lycklig skulle gå över din döda kropp utan att blinka,

den är för mörk att beskriva.

Folk säger att tiden läcker alla sår men vad händer när man fortsätter pila.

Jag känner mig hopplös, att jag inte har ett något val.

Mörkret är min enda tröst, smärtan är det enda som påminner mig om att jag lever och kärleken är det enda jag fortfarande tror på.