Det är så många oförrätter
det är så många varv av olämpligt beteende
och bortkastade tårar och stormande ilska och uppspelade ögonblick där jag får nog.

Samma scen
år efter år.
Spelas upp - outlevd men högst närvarande.
Som ett ständigt genrep innan premiären.
Jag tänkte att jag skulle lära mig.
Jo, det trodde jag ändå
att jag skulle lära mig förstå
gränsen mellan mig och dem
och vikten av en gränsvakt
till mitt hjärta.

Finns ens gråt om den inte delas?
finns skratt, fjärilar i magen, anorexi, fingertoppar, berusning, skam?
Om det inte har en mottagare? eller åtminstone en iakttagare?
Existerar jag ens om du inte är?

Jag talar till dig
men orden når aldrig fram
de studsar mot din hud som pingisbollar
små hårda, arga bollar av skuld
som bumeranger tillbaka in
där gränsvakt saknas.

Jag skriker till dig
på ett okänt språk
fhisfaoifjiedd
jfapdjkiekjfjfjääafed
skriker jag.

Det betyder DIN JÄVLA LÖGNARE!
det betyder VARFÖR SÄGER DU ATT DU ÄLSKAR MIG?
om du utan närmare eftertanke kan hugga dina knivar i min rygg
och göra mig ansvarig?

Översättning överflödig
avböjer tolkhjälp
motsätter mig alla former av lexikon!

Det är helt enkelt bortkastad energi att försöka göra sig förstådd.
Livet är som en glasvägg av missförstånd.
Jag önskar jag vore ett osynligt fiber
en gas
ett väsen
som kunde ta sig förbi
som gjorde sig fri
som vore större än det mänskliga
- det lilla och småaktiga mänskliga.

Att inte längre vara skräckslagen
inför att vara omöjlig att tycka om

och ändå älskad