Jag tog en promenad på den upptrampade stigen,
jag gick och gick, den blev smalare och smalare till slut beslöt jag mig för att vända. När jag vände mig om fanns ingen stig tillbaka, bara ogenomträngliga buskage.
Jag tittade mig oroligt omkring men beslöt mig för att fortsätta.
Efter ett litet tag delade sig stigen, skall jag gå till vänster eller höger.
Stigen till vänster såg lite bättre ut så jag tog den. efter en kort promenad genom en mörk granskog dök en tjärn med mörkt blankt vatten upp. Jag böjde mig fram för att skopa upp vatten med mina händer för att dricka då jag fick se min spegelbild och ryggade förskräckt tillbaka, det var inte jag.
Jag tog en klunk av det svala vattnet och lutade mig tillbaka. Jag måste ha fallit i sömn, vad var det med vattnet? Lutade mig fram över vattnet igen och såg det främmande ansiktet, tyckte att jag kände igen det och tog en blid med mobilkameran. Jag bestämde mig för att gå tillbaka och valde den andra stigen.
Efter ett tag ledde den till den ursprungliga stigen, jag kände igen mig och kunde fortsätta hem.
När jag kom hem tittade jag i mobilen och bilden med det främmande ansiktet fanns kvar.
Nästa dag beslöt jag mig att gå tillbaka till tjärnen, hur jag än gick delade sig inte stigen utan gick fram till fältet där jag brukade vända. Jag stötte på ett äldre par och frågade, finns någon tjärn här i närheten, det finns det inte sade dom, det är vi helt säkra på. Jag öppnade google word och google map, klickade på min position, det fanns ingen tjärn.
Jag printade ut bilden och ramade in den. När min bror kom på besök och fick se den sade han, vad har du fått den här ifrån det är ju vår morfar när han var ung.
Jag tycke att jag hade känt igen bilden och letade fram gamla bilder på familjen och hittade slutligen en på vår morfar när han var ung. Det var han utan tvekan.
Jag berättade min historia för min bror och visade bilden på mobilen. Han tittade misstroget på mig.