...genomsyrade den mannens näsborrar.
Lukten emanerade från hans tröja, armhålor,
hud mot hud, som absorberande hans mödor.

Eric förstod när hans utsträckta arm och inte ens
hans utspärrade fingrar lyckades nå fram till nyckeln,
att hans eget öde skulle så strax vara som beseglat.

Luften kändes vara bemängd med fukt efter regnet.
Sedan kom värmen och han hade arbetat
med först köket och så även badrummet.

Sedan även manus till pjäsen,
ett alternativ till en midsommarnatts dröm,
så som någon optimist tänkt sätta upp.

Och som tro att någon skulle komma,
och vilja se, höra, uppleva, när hettan ute
inte stod en rejäl risbastu långt efter.

Nu började dofterna i hans lätta klädsel
av avge ett sådant där som väl bekant os,
med vilket han var bara alltför väl bekant.

Men han hade velat slå sig ned till vila,
bara en liten som begärlig stund.
Sedan då han skulle resa sig,

så där lätt och liksom vigt, som det brukade gå,
var det som om världens alla sorger och besvär
legat som en tyngd över hans huvud och axlar.

På något egendomligt vis hade kroppen
som tömts på krafter
och han hade visst slumrat till en stund.

Visst hade det väl gått en stund?
Han undrade om det fortfarande var dag
och vilken dag i så fall?