i djupet av hennes minnen låg det hon nu idag sökte efter.

hon bar skönheten likt en gryning bär dess osäkerhet, lika tydlig som dimman före.
hon såg det, där längst ner i garderoben hängde klänningen som påminde henne om att livet bara är ett skådespel. ord följer ord som gryning följer gryning och det som finns kvar i denna handling är bara dagar med sin soluppgång som bär sitt leende och nattens och dess åldrande.
hon visste fortfarande att hoppet är blomman som ännu inte blommat färdigt. hon fortsatte skriva...
, ''när nattens åldrande bär sin osäkra skönhet och stjärnornas längtan finns  det fortfarande hopp, hopp i en blomma som bär sin dag  och dör med denna åldrande natt''.