Jag bar lidandet - en diamant etsad i min panna, som om jag gått igenom det och kommit tillbaka. Av vana bärs världen och lidandet är som en eterisk film - stoft där musiken kan höras. För genom denna värld - färden - kommer något helt rent som skulle få allt falskt att drunkna, i mötet där vi alla skingras till andar och blir ett med väven. Fladdrandes mot evighetens mantel - Och det är jag och du, vi röker en cigg och pratar om universums mysterium. Belladonnan rodnar i gryningen och daggen ligger som planeter på dess blad. Sökare, älskare vi har varit här förut och vi kommer ses igen; men kanske under en lins av turkoslila neon regnandes över en metropol. Och jag kastar dom vita buketterna mot natthimlen i en dans som när jag ritar en cirkel runt min kropp och faller i djup trans