Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

sorgen

Jag tvivlar på varje steg jag tar, jag vet inte ens om mitt hjärta sitter kvar.
Jag hör stegen eka mellan väggarna, men inte dina. Du som alltid skulle vara här, Du är nycklarna till känslorna som inte är mina, vad är jag när du inte är där.

Luften blir till kyla och tårarna blir till is, du lämnade mig ensam, du var min hamn, men jag hamnade ute i havet på något vis.

Du skulle vara min ledstjärna, du skulle lysa för oss båda.
Men jag står här i rummet som brinner i en eldsvåda.
Värmen sprider sig, men inte inuti mig.
Jag faller sönder bit för bit, elden leder sig sakta hit, jag skriker ut, men ingen hör. Jag tar mina sista andetag, jag känner hur jag dör, röken fyller mina lungor, jag blundar och ser ett träd och två gungor. En är din, en var min, du sitter och ler, jag ser snart inget mer.

Jag försökte gå vidare men fotona drog mig tillbaka, jag stängde dörren till andra för att få vara med dig, med varandra. Vill kyssa dina läppar, bara få smaka. De knackar så högt, men hur kan de knacka för någon som redan dött?












Bunden vers (Rim) av BlurryFace
Läst 153 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-02-21 20:29



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

BlurryFace
BlurryFace