... som inom mig bor
Han som knaprar
sina krumelurpiller
i sin evigt konsekventa
och konsistenta
vägran att någonsin bli stor ...
... Är oändligt tacksam
för att han är den han är
och jag vårdar hans närvaro ömt
Ty om han inte bodde kvar
inom mig just där han bor
så skulle jag nog inte
stå ut med
att behöva vara stor ...
Det fanns en tid
då vi ej riktigt
kunde vara överens
i vår samexistens
men den tiden
tillhör nu förfluten tid
vilken ej längre är
Ty jag har sedan
rätt länge kommit fram till
och liksom barnet inom mig
så ofta tjatat på mig att det vill
få mig inse och förstå
att livet i sig
är någonting alldeles underbart
universum oss skänkt
Ty förutan livet
skulle jag ju ej
kunna avnjuta
den dig
som är ämnad för mig
och allt det underbara
vilket jag kommer
att få
upptäcka
utforska
uppleva
och få avnjuta
tillsammans med dig
Så även om han
lite väl ostyrig
stundom är
är jag oändligt
tacksam för
att han mig skänkt
insikten om
vad som av verklig
väsentlighet i livet är
och som jag
tycker så innerligt mycket om
Kärleken
mina älskade barn
mina älskade vänner
mina fina bekanta
och alla andra
jag känner och bryr mig om
Önskar blott bara stundom
att jag kunde få
några krumelurpiller
att knapra på
lite emellanåt
Ty det finns stunder
jag önskar jag kunde
hålla kvar
för all framtid
Stunder jag ej
vill ska förpassas
till någonting
som blott en gång var
Vet att barnet inom
har förmågan
att rätt långt in
i framtiden kunna se
Men när jag frågar
om vad som väntar
på att i min framtid ske
får jag inget svar
- annat än att han
ömt och kärleksfullt
omtänksamt mot mig
hemlighetsfullt ler ...
____________________________
Tidigare publicerad här i augusti 2012