Det är ett spännande projekt
denna hobby som jag funnit.
Ett intresse som är väckt
för sekler som har svunnit.
Det har en sådan effekt
att vissa insikter jag vunnit.
Det ger en djup respekt
att följa trådarna nornorna spunnit,
och utforska min egen släkt
och förfäder som nu försvunnit.

Jag följer dessa livets trådar
och begrundar släktingars öden,
i backstugor, torp och på gårdar,
där sedermera de mötte döden.
När jag in i historien skådar,
när jag följer släktträdets flöden,
när jag minnena av dem vårdar
tar jag del av den livsglöden,

som har fört fram generationer,
som format människors liv.
Vad hade de för ambitioner?
Vad gavs de för en giv?
Vad förde de för diskussioner?
Vad gav dem deras driv?
Jag söker dokumentationer,
jag letar som en detektiv
efter bortglömda personer
i kyrkböckernas arkiv.
Jag undrar över deras visioner
och får ett annat perspektiv.

Därför skriver jag denna dikt
om att utstå tidens tand.
Det känns nu som en plikt
att tänka på dem ibland,
och att det är av största vikt
att stärka våra släktskapsband,
även till släkternas äldre skikt,
och att vi tar väl om hand,
även på lite längre sikt,
om vårt gemensamma fosterland,

som är den hemvist som är vår,
och göra gott av återstoden
av alla dessa passerande år
då vi vandrar här uppe i Norden,
och genom den tiden vi får
så klingar de uppfordrande orden,
den frågan som alltid består:
Vad gör vi av vår stund på Jorden?