Vintern äter sitt blad
ur min hand:
vi är vänner.
Vi tar bort tiden
från krontussen
och lär den att flyga:
tiden återvänder till skalet.
I spegeln är det Söndag.
I drömmen sover man
med munnen öppen.
Mina ögon faller ned
till den älskades fötter:
vi ser på varandra,
vi säger undrande ord,
vi älskar varandra
som vallmo och minne,
vi sover som vin i skal,
som havet
i månens blodström.
Vi står omfamnade i fönstret,
de tittar på oss från gatan:
det är dags att veta!
Det är dags för stenen
att slappna av,
att droppa ned.
Det är dags
för rastlöshet
att sluta slå ett hjärta.
Det är dags
att det var dags.
Det är dags.