"Alexander, jag tänker på dig så ofta. Mitt äktenskap brast, jag är ensam nu. När du lämnade mig.."

Här måste jag ju sluta läsa och tänka mycket noga, nota bene, att det var verkligen inte jag som lämnade. Tack. Och så fortsätter vi.

"… i min trädgård, då var jag gravid och du gillade inte att det inte var ditt barn. Jag vet att det var så, men vad skulle jag göra då. Jag satt där och önskade så mycket att du skulle stanna hos mig, men det gjorde inte du, du gick din väg. Jag grät i ett helt år, Alexander, jag satt i min bil och var gravid med magen i ratten och bölade som en idiot. Du gillar inte sånt, det vet jag också. Du blev alltid så gränslöst irriterad när jag grät, men jag vill att du ska veta att jag sörjde dig som om du vore död. Sen svarade du ju nästan aldrig på mina brev, eller när vi fick mobiler allihop, du vet, du sände mig en bild på en fisk. Jag blev glad. Innan hade du varit så arg på mig, och skrivit till mig om hur dum jag är. Jag minns inte varför du tyckte att jag var dum."

Men det minns jag. Kvinnan hade i vanlig ordning bara hasplat ur sig gränslösa frågor om mitt känsloliv, och jag blev till slut så uppretad att jag helt enkelt hade släppt lös alla helvetets galna hermeliner över sms. Satt henne på plats. Hade jag. Minsann. Fått tyst på människan åtminstone. Fast det gillade jag ju inte heller. Det blev tomt och tyst när hon inte längre vågade skriva till mig.

"Alexander, minns du, jag var 18 och du var 24. Du satt där på Neptun och drack öl ihop med din vän, och jag var så ung då. Det var nån cover-grupp som spelade, och du gav mig ditt nummer. Jag minns fortfarande ditt nummer, det var vackert symmetriskt och jag blev så förtjust i dig. Dina stora sorgsna ögon, och skäggstubb och läderjackan. Jag vågade knappt ringa."

Men du ringde mig. Jag satt i en i det närmaste tom lägenhet eftersom min flickvän till slut hade fått nog och flyttat ut, lilla katten Tracy (efter Tracys hämnd) levde fortfarande, och där satt Tracy och jag på en madrass i vardagsrummet och glodde på en dålig filmrepris på svensk TV. Telefonen ringde och du stammade fram ditt ärende. Jag hade livet som tusen nålar i mitt bröst. Några dagar senare hämtade jag dig vid busshållplatsen och när vi kom till min port tryckte jag in 1930. Hur ska du komma ihåg det här då, lilla du, sa jag. Du såg tomt på mig och jag kunde se i dina ögon att du sökte efter rätt svar. Jag log. Det är ju när Rapport börjar, sa jag, nu glömmer du aldrig nånsin det. Nej, nu glömmer jag aldrig det, sa du. Vi kom in i min takvåning med snedtak, och sen satt vi där i vårsolen på min madrass. Vi samtalade. Kom, sa jag till dig, och du kom till mig. Jag strök min hand genom ditt hår när jag kysste dig. Det var som att komma hem, varmt, nära, och du var ungt hungrig minns jag. Jag låg inte med dig den kvällen, jag tyckte inte att det passade sig, men vi hånglade länge och jag spelade Sisters of Mercy för dig på min grammofon, Sisters of Mercy, Cure och Leonard Cohen. Jag berättade om farsan. Du hade haft det jävligare än jag och kändes gammal på nåt sätt, men jag var glad att jag fick berätta om min pappa i alla fall. Jag sa åt dig att du var så liten, du var ju bara 18, men jag, jag var 24!

Farsan var den allra mest intelligenta människa jag nånsin har haft att göra med, men du var nästan lika smart som han. Jag kommer ihåg att du skrattade åt mig när jag sa så, framförallt när farsan hade varit full och skickat oss 500 spänn att spela på travet med. Vi måste köpa mat, sa du, och jag sa att det gick tyvärr inte eftersom om det var så att om farsans tips föll väl ut, då skulle vi få massor av pengar, och hade vi då inte satsat skulle jag ligga i onåd. Just det, sa du, för din pappa är ju den smartaste människan i hela världen som spelar på hästar. När det lät så där, då brukade jag ta en promenad, eller slå dig. Gud så jag slog dig, och julgransklämmorna, och när jag knullade dig med en knivslida. Det var roligt, jag sa det åt dig, nu har du en slida i slidan sa jag, och du gnydde. Du var kanske rädd, eftersom det enda som låg mellan min stora jaktkniv och ditt varma sköra, det var den där knivslidan. Jag lärde dig tolvans multiplikationstabell, eftersom pappa brukade ringa och fråga vad tolv gånger tolv är, och han gjorde sig så rolig om man inte genast svarade på den frågan. Jag ville att min pappa skulle tycka att jag hade valt en bra kvinna, och det tyckte han. Han gav dig godkänt, medan han sa åt mig att jag var fullständigt dum i huvudet som inte lämnade dig. Hon förtjänar bättre än en full idiot som du, sa han. Hon är på väg någonstans, du sitter där du gör. Lämna henne. Sen blev jag produktägare och kejsare på ett stort företag, och du försvann och blev mamma. Lycka till med moderskapet, så sa jag.

Du släpade på mig genom hela Karlskrona, medan jag var dryg och föraktfullt flinade åt folk, och jag vet att jag sa till dig att jag tyckte du var modig, som i snöslask kunde få för dig att komma rusande efter mig i Hoglands park när jag hade fått för mig att jag skulle handla vin på en lördag. Jag hatar den där jävla glasbanken, minns jag att du sa, och du snyftade, jag hatar dig, sa du. Men du hatade inte. Du tog 187 centimeter och 90 kilo tung man i överarmen och släpade hem mig, och där lufsade jag med svansen mellan benen, påkommen. Ät din Antabus, sa du, och jag löste upp lite Alvedon i vatten och log i min list. Du sprang ifrån mig så många gånger, och andra gånger vallade du mig igenom skogen, längs med kajen, från krogen, hem till oss. Till sist rymde du. Jag kom hem tidigt på morgonen, klockan var kanske tre på natten, och jag var mycket arg. Jag hade träffat min ex-flickvän på krogen, och jag hade försökt att prata med henne. Hon hade till slut blivit så upprörd att hon hade tagit av sig sin högklackade sko och knackat till mig i ena ögat, och jag var blå och jag var svart. Och arg. Framförallt arg. Jag väckte dig och spelade Ultima Thule för dig, och skrattade åt dig när du grät att du hatade när jag gjorde så, och jag vet ju det. Det var ju därför jag gjorde det, och jag sa det. Tig och lid, sa jag, och lyssna. Sen slog jag dig och tvingade ner dig på knä. När jag var klar somnade jag raklång på vår dubbelsäng, och när jag vaknade var du borta. Du hade tagit ditt pass, din plånbok och din anteckningsbok, allting annat var kvar. Senare berättade du att du hade satt dig på första morgonbussen till Kalmar, där din släkt bor. Det är inte konstigt att jag dricker, när jag är nykter kommer jag ju ihåg allt jag har ställt till med, och då vill jag dö. Hur sjutton lyckades jag ta en civilingenjörsexamen egentligen, jag begriper inte det.

"Alexander, jag drömmer om dig. Jag drömmer att jag sätter mig på fiket nere vid busstorget och du kommer dit för att handla cigaretter. Jag drömmer att du ser mig och att du kommer och sätter dig hos mig. Vi berättar om våra liv för varandra, och sen avbryter du mig så där som du alltid gjorde och du kysser mig. Jag saknar hur du kysste mig, du var som vatten för mig, jag behövde allt du hade."

I ett annat liv, lilla du. I ett annat liv, då jag inte är en trasig man, och du inte är en trasig kvinna. I ett sånt liv, där ska vi mötas, och där ska vi leva sida vid sida, i lugn och ro. Men i det här livet så blev det så här, jag gick sönder till den punkt att jag tycker att människor är underhållande om de lider, och jag älskar dem endast om jag slipper att träffa dem, medan du svek mig. Du dog ifrån mig.