Visst är jag arrogant
i min vägran;
min fångenskaps dova
smärta

Min sträva hand
viftar ner stjärnorna

Jag säger: ”Ge mig mera!”

reser klarinetten
som en feberminaret -
skjuter
den dunkelt lysande pilen

befriar den blå ormen
från tyngden av mitt kött

Publiken är borta
upplöst som socker
i ljummet te

Jag spelar för mitt eget
vanmäktiga hjärta

dör mig verklig
så länge något hörs
ur silvervattnets
okända djup